M/S Estonia den 27 sep. 1994 – Cold Cases
Lästid för artikel
3. Fartygets sista minuter
När m/s Estonia lämnade hamnen i Tallinn den 27 september 1994, var det med en atmosfär av vardaglighet. Passagerarna hade börjat finna sig tillrätta, och besättningen var upptagen med sina rutiner. Men ute på Östersjön började vädret visa sitt grymmaste ansikte. Vinden hade tilltagit, och de grova vågorna slog hårt mot fartygets skrov.
På havet blev stormen värre än någon förutsett. Några timmar in i resan började passagerare och besättning känna färjans instabilitet. Rapporter visar att vatten hade börjat tränga in på bildäcket genom en skadad bogramp.
Men vad som egentligen hände under de sista minuterna är fortfarande oklart. Vittnen berättar om en snabb slagsida som gjorde att de flesta inte hann fly. Av de över 900 människor som var ombord lyckades endast 137 överleva.
I maskinrummet rådde hektisk aktivitet. Motormännen Hanno och Rasmus arbetade sig igenom sina checklistor, men deras ansikten bar på en spänning som inte gick att ta miste på. ”Slagsidan ökar,” sa Hanno, medan han kastade en snabb blick på mätarna. ”Vi måste meddela bryggan.”
På bryggan hade kapten Arvo Andersson just tagit emot rapporten. Hans blick svepte över radarskärmen, där Östersjöns vågor framstod som hotfulla, gröna kurvor. ”Hur är lasten? Har någon kollat bildäcket?” frågade han.
Styrmannen Karl Jõgi tog snabbt radion i handen och anropade vaktbefälet på bildäcket. Efter en kort stund kom svaret. ”Vattnet stiger snabbt. Vi har vatten under flera lastbilar.”
Det fanns inga två meningar om vad det betydde. Kapten Andersson visste att tid nu var den enda valuta de hade. Han tryckte på larmsignalen. Signalen ekade genom korridorerna och kabinerna. För passagerarna var det som om tiden plötsligt stannade upp. Många hade redan känt fartygets onormala rörelser, men det här var något annat. Ett kallt, metalliskt ljud som genomborrade all oro och omvandlade den till panik.
I restaurangen slogs glas omkull när fartyget lutade kraftigt. Orkestern, som spelat lugnande musik för en handfull passagerare, avbröt plötsligt sin melodi. ”Vad är det som händer?” frågade en av musikerna med darrande röst.
Janne Lukas, bandledaren, reste sig upp. ”Vi måste till livbåtarna,” sa han till sin orkester och hjälpte sin kollega att resa sig. ”Här kan vi inte stanna.”
På däck 7 sprang passagerarna fram och tillbaka. Personal ur besättningen försökte dirigera dem mot livbåtarna, men slagsidan gjorde det svårt att hålla balansen. En kvinna, klädd i en röd vinterjacka, klamrade sig fast vid sin man. ”Vi klarar det här,” sa han, men rösten bar spår av tvivel.
Plötsligt hördes en metallisk smäll som fick alla att stelna till. Bogvisiret hade släppts löst, och ljudet var det sista kapitlet i en tragedi som redan börjat skrivas. Vattnet forsade nu in med en hastighet som gjorde varje minut avgörande.
”Slagsidan är 30 grader! Vi har ingen kontroll!” skrek Karl Jõgi, men det var redan för sent. Några passagerare, som försökt klättra uppåt för att nå en tryggare position, halkade och slog sig mot väggar och räcken. Några tog sig ut i kylan, men den svarta natten erbjöd inget skydd mot det iskalla vattnet som nu omslöt allt.
Kapten Andersson stod kvar på bryggan till det sista. Hans blick var stadig, men hans ansikte avslöjade insikten om att han inte längre kunde rädda sitt fartyg eller de själar som anförtrotts honom. Med ett sista kommando lät han radion ropa ut det som skulle bli hans sista ord: ”Mayday. Estonia. Mayday.”
Några hundra meter bort i den stormande natten såg besättningen på Viking Line-färjan Mariella ljuset från Estonias däck blinka till för sista gången innan det släcktes. ”De går under,” sa kaptenen på Mariella tyst och grep mikrofonen för att kontakta sjöräddningen.
Natten åt Estonias sista skrik. Bara de iskalla vågorna vittnade om tragedin som nu var fullbordad.
