M/S Estonia den 27 sep. 1994 – Cold Cases
Lästid för artikel
2. Avgången Som försenades
Den sista kvällen i Tallinn var som vilken annan kväll som helst. Passagerarna strömmade ombord på Estonia, förväntansfulla inför sin resa till Stockholm. Men bakom kulisserna pågick en aktivitet som skulle kasta långa skuggor över katastrofen.
Enligt vittnesmål och senare undersökningar kördes två lastbilar med misstänkt militär last ombord på färjan. Dessa fordon eskorterades av estnisk militär och uppges ha haft tillgång till bildäcket när alla andra fordon redan var på plats. Vad var det som fördes ombord, och vilka konsekvenser fick det?
Tallinns hamn var upplyst av strålkastare som speglade sig i det kalla vattnet. M/S Estonia låg stilla vid kaj, insvept i en dimma av avgaser och förväntan. Klockan hade redan passerat den utsatta avgångstiden, men färjan stod fortfarande kvar. En rad passagerare tittade på sina klockor, medan andra sökte efter svar från personalen.
En del rykten började cirkulera. ”En lastbil fastnade på rampen,” sades det. Andra pekade på en militäreskort som någon hade sett i hamnen. Två stora fordon rullade in på bildäcket, ackompanjerade av uniformsklädda män som inte fanns på passagerarlistan. Besättningen rörde sig hastigt men utan att ge några förklaringar till de undrande passagerarna.
”Det är bara en liten försening,” sade en steward med ett nervöst leende. Men bland personalen mumlades det. Kapten Arvo Andresson hade haft ett långt samtal med hamnpersonalen, och det var tydligt att något inte var som vanligt. Klockan 19:15, nästan en halvtimme efter utsatt tid, lämnade M/S Estonia slutligen kajen.
Ingen anade då att denna försening skulle bli en del av en större historia, fylld av obesvarade frågor och tragedi.
Förlisningen
Det började som en lugn natt. Passagerarna satt i barerna, skrattade i kaféerna och lyssnade på orkestern som spelade i salongen. Men utanför fönstren tilltog stormen. Vindar på upp till 20 meter per sekund pressade mot skrovet, och de stora vågorna slog mot färjans sidor som enorma hammarslag.
Klockan 00:55 hördes en dämpad smäll. De flesta passagerare tänkte inte mycket på det – för dem var det bara ett av de vanliga ljud som följde med en stormig natt till havs. Men på bryggan visste besättningen redan att något hade gått fel.
”Vi har problem med bogvisiret,” rapporterade en maskinist via internradion. Kapten Andresson, som just hållit en rutinmässig inspektion, skyndade tillbaka till bryggan. Klockan 01:02 larmades maskinrummet om att vattnet började tränga in på bildäcket.
Inom minuter hade fartyget börjat luta kraftigt. Passagerarna vaknade av att bord, stolar gled, koppar och flaskor ramlade från bord. Några försökte ta sig upp till däcken, medan andra satt fast i hytterna, oförmögna att förstå vad som hände.
Vid 01:15 skickades ett nödrop: ”Mayday! Mayday! Estonia håller på att sjunka!” Men nödsignalen drunknade i stormen. Det blev en kamp mot tiden, och tyvärr skulle de flesta förlora.
Räddningsinsatsen
Vid 01:24 fick den finska kustradion in nödsignalen. Flera fartyg i området anropades, men stormens styrka och de förhärskande vågorna gjorde det nästan omöjligt att nå fram. Vid 02:12 anlände det första fartyget, Viking Mariella, till olycksplatsen. Det de möttes av var hjärtskärande – vrakdelar och några få livflottar som drev i den iskalla vinden.
Räddningsaktionen var kaotisk. Helikoptrar försökte plocka upp överlevande från livflottarna, men många hade redan dukat under av kylan. Bara 137 personer kunde räddas, och av dessa var flera i kritiskt tillstånd.
Samtidigt började frågor om orsakerna till katastrofen redan ställas. Varför tog det så lång tid innan räddningen kom igång? Kunde mer ha gjorts? Frågor som skulle eka i decennier.
Regeringens agerande och de första utredningarna
Efter katastrofen stod regeringarna i Sverige, Estland och Finland inför ett historiskt ansvar. Statsminister Ingvar Carlsson lovade bärgning av kropparna och ett så snart som möjligt slutförande av utredningen. Men dessa löften skulle snabbt börja naggas i kanten.
Kommunikationsminister Ines Uusmann uttryckte allt mer skepsis kring en bärgning, och snart avfärdades idén helt. Istället infördes ett dykförbud – som fortfarande gäller.
Den gemensamma haverikommissionen, JAIC, etablerades, men kritiken mot dess arbete lät inte vänta på sig. Frågan om bogvisirets roll blev central, och snart visade det sig att brister i konstruktionen hade varit en bidragande faktor. Men vittnesmål om andra skador, som ett hål i skrovet, ignorerades långt in i utredningen.
Dessutom väckte regeringens plötsliga beslut att inte bärga fartyget nya misstankar. Kommunikationsminister Ines Uusmanns kontroversiella uttalanden och den snäva ramen för utredningen ledde till spekulationer om en mörkare bakgrund till olyckan. Frågor om militärtransporter och döljande av vital information började ta form, vilket lade grunden för decennier av konspirationsteorier och fortsatt granskning.
